okej
behöver skriva av mig lite...men är för trött egentligen.
Imorrn ska jag upp kl0600 för att sedan bege mig mot min introduktion till mitt nya jobb...yay jag har ett jobb...men det gör mig tyvärr inte mindre trött.
Jag orkar inte skriva, men jag behöver skriva och dagens blad i dagboken är fullt av saker jag gjort som tränger undan saker jag känner. Jag känner så mycket just nu. Det känns äntligen som om allt skulle kunna lösa sig. Jag vet hur jag skulle kunna göra för att linda in mig i allt igen, och jag bara hoppas att jag inte kommer frestas för mycket av den tanken igen. Vill inte må som då. Vill egentligen inte må som nu heller...med en vilja att göra allt och en ork att göra inget alls.
Sommarlov...det är väl detta jag längtat efter i ett års tid nu? Nej, det var friheten jag längtade efter, men när själens frihet inte längre kändes som ett alternativ passade sommaren lägligt på att ta sig plats. Fyfan vad jag älskar sommaren. Jag är fri!
Men egentligen är det inte min frihet mina känslor snurrar runt just nu, jo kanske på ett sätt, men inte gällande skolans frihet i alla fall. Det skjuter jag på framtiden. Det jag behöver är att skita i vad alla tycker. Jag skiter i vad han tycker! Jag skiter i att vara en duktig jävla flicka för jag orkar inte längre. Jag kan inte vara så perfekt. En äventyrlig natur som jag klarar det inte i längden. Jag vill pröva nya saker, våga misslyckas och våga vinna. Jag ska inte behöva överväga mina uttalanden och handlingar och oroa mig så här om vad han ska tycka om mig. Orkar inte tänka på "vad jag ska säga för att få honom att fortsätta älska mig, om han nu gör det". Säger han att han älskar mig så gör han väl det! Vi kanske inte älskar varandra på samma sätt, eller lika mycket, eller för samma saker, men det spelar ingen roll! För det vi menar med kärlek är individuellt och är inget som kan förpassas till mina ramar om "älskar, älskar inte".
Och fan, att vara föräldrarnas "duktiga föredöme för din bror" är inte så jävla kul när man efter si sådär 17 år får reda på att han mår dåligt över att inte vara lika "duktig" som mig. Visst fan e han lika duktig! Det kanske inte är på saker som syns så väl utåt som mitt, men det e han.
Jag vill bara få känna att jag lyckats med något...men har jag inte redan lyckats med mycket? Och om inte, kan jag då inte skjuta det på framtiden? Snälla flicka. Sluta bry dig så för jävligt! Du duger som du e och du duger som värre än vad du e om du nu skulle känna för det.
Fan vad jag kan hata mig själv för allt mitt fega och blyga, och fan vad kaxig jag kan vara. E det inte dags att släppa fasaden och kontrollen nu va? Släpp loss. Om han slutar älska dig får han väl göra det då, men låt honom inte bli mer kär i dina pusselbitar som leker fasad.
...och förresten, han tycker om dig ändå, och det är inget du kan göra åt.
Imorrn ska jag upp kl0600 för att sedan bege mig mot min introduktion till mitt nya jobb...yay jag har ett jobb...men det gör mig tyvärr inte mindre trött.
Jag orkar inte skriva, men jag behöver skriva och dagens blad i dagboken är fullt av saker jag gjort som tränger undan saker jag känner. Jag känner så mycket just nu. Det känns äntligen som om allt skulle kunna lösa sig. Jag vet hur jag skulle kunna göra för att linda in mig i allt igen, och jag bara hoppas att jag inte kommer frestas för mycket av den tanken igen. Vill inte må som då. Vill egentligen inte må som nu heller...med en vilja att göra allt och en ork att göra inget alls.
Sommarlov...det är väl detta jag längtat efter i ett års tid nu? Nej, det var friheten jag längtade efter, men när själens frihet inte längre kändes som ett alternativ passade sommaren lägligt på att ta sig plats. Fyfan vad jag älskar sommaren. Jag är fri!
Men egentligen är det inte min frihet mina känslor snurrar runt just nu, jo kanske på ett sätt, men inte gällande skolans frihet i alla fall. Det skjuter jag på framtiden. Det jag behöver är att skita i vad alla tycker. Jag skiter i vad han tycker! Jag skiter i att vara en duktig jävla flicka för jag orkar inte längre. Jag kan inte vara så perfekt. En äventyrlig natur som jag klarar det inte i längden. Jag vill pröva nya saker, våga misslyckas och våga vinna. Jag ska inte behöva överväga mina uttalanden och handlingar och oroa mig så här om vad han ska tycka om mig. Orkar inte tänka på "vad jag ska säga för att få honom att fortsätta älska mig, om han nu gör det". Säger han att han älskar mig så gör han väl det! Vi kanske inte älskar varandra på samma sätt, eller lika mycket, eller för samma saker, men det spelar ingen roll! För det vi menar med kärlek är individuellt och är inget som kan förpassas till mina ramar om "älskar, älskar inte".
Och fan, att vara föräldrarnas "duktiga föredöme för din bror" är inte så jävla kul när man efter si sådär 17 år får reda på att han mår dåligt över att inte vara lika "duktig" som mig. Visst fan e han lika duktig! Det kanske inte är på saker som syns så väl utåt som mitt, men det e han.
Jag vill bara få känna att jag lyckats med något...men har jag inte redan lyckats med mycket? Och om inte, kan jag då inte skjuta det på framtiden? Snälla flicka. Sluta bry dig så för jävligt! Du duger som du e och du duger som värre än vad du e om du nu skulle känna för det.
Fan vad jag kan hata mig själv för allt mitt fega och blyga, och fan vad kaxig jag kan vara. E det inte dags att släppa fasaden och kontrollen nu va? Släpp loss. Om han slutar älska dig får han väl göra det då, men låt honom inte bli mer kär i dina pusselbitar som leker fasad.
...och förresten, han tycker om dig ändå, och det är inget du kan göra åt.
Kommentarer
Trackback